Josen

Det var den 2 augusti år 1994, Mamma jag, pappa och Erik hade varit på odal och köpt en vinröd/blå grimma, ett vinrött grimmskaft, nya transportskydd och nya borstar. Vi åkte vidare till köpings ridklubb för att hämta dig.
Du var så blank och välrycktad, du lukta så gott och du var så vacker och du var Våran.
Både barn och vuxna från ridklubben stod och grät över att du skulle åka ifrån dem. Du favoriten nummer 1 och du älskade alla. Samtidigt som de grät av sorg för att de förlora sin älskade så visste du om att de ändå fanns lite gråt av lycka där någon stanns också. De var glad för att du skulle få gå i pension efter alla år du ställt upp och lärt barn som vuxna att rida. Och jag jag var så glad och stolt så de fanns inga ord för de.
 
Efter den dagen fick jag en vän som ingen annan kan ersätta. Vi visste att du var speciell, men vi kunde aldrig ens föreställa oss att du var så speciell. För den klokhet, vishet och värme du utstrålade och gav oss finns inte att få tag på hos någon annan häst i värden.
De fanns inget ont i dig, de existera inte i din värld och bara älska barn som vuxna, ju fler desto bättre.
Jag vet inte hur många gånger vi sa att du måste varit en människa i ditt förra liv. Man blev nästan lite vidskeplig av att vara med dig.
I lite drygt 11år umgicks vi minst 4 timmar varje dag. Och så mycke som vi har gjort tillsammans
Rejsat oändliga gånger i lillsjöbackarna, tolkat på isen, haft picknickar, ritit vilse, tävlat, hoppträningar där du själv spande in banan för att i full kareta utklassade allt och alla och jag behövde inte en styra,- du visst ju redan. Salladshoppningar och punchhoppningar med mamma, räddat oss från att bli överkörd av en långtradare, badat, fira sommarloven ihop i skärgården med allt vad de innebar,  turridning med småbarnen mitt inne i byn, burit midsommarkrans, käka smågodis och snabla, sväva fram i "flyinnge trav", varit inne i våran hall och kika in läget, fick pussar och pussade alltid tillbaka... de fanns inget stopp vi gjorde allt och du var mitt Allt, vårt Allt!

En sommar morgon när du hade fyllt 22år trodde vi att de var slut med dig, du kom inte när vi ropa på dig i hagen, vi hitta dig liggandes i ett stenras... men när du såg oss klev du iallfall upp, men balanserade på tre ben. Mitt hjärta gick i tusen bitar, jag visst inte vad jag skulle ta vägen. Vetrinären kom du hade iallfall inte brutit av hela benet, men de vart smärtstillande och så bums till strömsholm som gällde.
Jag satt inne hos dig i transporten hela vägen dit- i drygt tre timmar och bara stortjöt, men du levde iallafall och jag sa åt dig så många gånger att vi skulle klara de här och du titta på mig som att du lovade att kämpa för min och mammas skull.
Ett brutet hovben- Ett års vila helt stillastående i boxen- de skulle var de som gällde om vi ens skulle tänka på att kunna ha dig kvar. För mig och mamma fanns det inget tvivel, att ta bort dig fanns inte i våran värld. Vetrinären sa att med smärtlindring skulle du inte lida fysiskt, däremot kunde du påverkas psykiskt av att stå på box i ett år, men de var vi beredda på att ställa upp på, så varenda lediga tid spenderade vi hos dig.
Vi gjorde en "liten ruta" utomhus som du kunde få vara i så du slappp stå på stall hela dagarna. Sakta men säkert kunde vi tillslut öka på rutan och efter 1 år kunde vi börja gå med dig igen. Vi gick längre och längre prommenader och du blev markerade mindre och mindre för varje vecka.
Ungefär 2 år efter olyckan hände de som vi trodde aldrig skulle hända igen. Du fick nått glädje ryck och ville börja trava ute på vägen i lövslätten och de var inte vilken trav som helst de var "Flyingetraven"- de glädjerus som gick genom min kropp då gick inte att med ord beskriva, både mamma och jag grät så tårarna bara spruta av lycka. Och den lycka som gick genom din kropp var också obeskrivlig, du kunde trava utan smärta. Du visa oss att vi kunde börja rida dig igen och du var frisk. 
Du, Mamma, Madicken och jag kunde fortsätta med våra ritter tillsammans, i solsken, i snöstorm, i spöregn, i solnedgångar i värme, i kyla på packade som 2 michelingubbar, i kolmörker med pannlampa- ialla väder i alla årstider... en epok i mitt liv som jag älskade, som jag kan drömma mig tillbaka till, som jag inte kan minnas med nått annat än stor lycka och glädje.

Den 25 september 2005 kom den dagen som aldrig aldrig någonsin skulle få komma. Du passade på när jag var i Paris för jag hade sagt så många gånger att jag aldrig skulle klara av den dagen.
De orden som jag fick höra i bilen utanför flygplatsen har etsat sig fast för alltid i mig "våran Aqua finns inte mer", jag var som en grönsak i en vacka, ville inte äta, inte gå i skolan, inte umgås med någon, jag var helt förstörd. Mamma var sånt stöd den veckan, hon tog ledigt från jobbet och bodde hos mig, krama mig, grät med mig, sörjde med mig- de var lika tungt frör oss både, vi hade förlorat en familjemedlem, en bästa vän, en själsfrände.
Att fatta de fruktansvärda besultet som min familj fick göra den dagen hemma hade jag aldrig accepterat eller klarat av. Men jag vet att de var de bästa för dig. I nästan ett dygn försökte underbaraste veterinären kämpa med dig och få dig att överleva, men de gick inte och du hade så ont. 
Du fick gå ner i din älsklingshage, nere på ängen och stillsamt bara somna in. Och där ligger du än idag.
Och jag är så evigt tacksam för att du fick stanna hos oss, att jag kan gå dit och gråta när jag behöver de, att kunna tända ett ljus för dig eller lägga lite blommor på din grav.
Sen den dagen kommer mitt hjärta aldrig vara helt igen, de fattas en bit som aldrig går att ersätta, men när jag tänker på dig fylls hålet med värme, lycka, längtan och glädje.
Jag kommer ihåg när jag och mamma började smått planera inför din 30 årsdag, du skulle få en dubbelt så stor favorit tårta- den dagen blav aldrig av, du blev 29.
Men du hann ge oss den bästa vi någonsin kunnat få av dig, Mr Jameson . Och de finns så mycke likheter i er.

Idag skulle du ha fyllt 33år älskade älskade Aqua. Och du ska veta att jag tänker på dig. Dig går inte att glömma, dig vill man aldrig glömma.
Du var de dyraste i värden.

Idag kan jag tänka på dig utan att börja gråta, jag skrattar hellre, men de har varit tungt och ibland är saknaden enorm- Du fattas mig Aqua och jag kommer alltid älska dig.